eliinu

Först tänkte jag skriva om min dag, men det gick inte alls.

Nu lyssnar jag på Shoreline med Anna Ternheim och tänker tillbaka, på vår tid.
Tiden med min lille Katt, då hon alltid kom in och lös upp ett helt rum,
då hon kunde skratta för att hon var glad och inte för att det var något hon kände
att hon måste göra för att hålla fasaden uppe & visa sig osårbar.
Då hon bjöd på älgstek i hederlig jämtlandsanda. och kommer ni ihåg vår första mini-jul?
Julen då vi klädde plastgranen jag tvingat katia att köpa, slog in tomma kartonger bara för att få rätt känsla,
 och lyssnade på julmusik tills vi höll på att kräkas.
Julen då vi drack "vuxenglögg", och när den tagit slut spetsade "barnglöggen" med koskenkorva.
Julen då vi satt på golvet i vardagsrummet i romberga, med flyttkartonger till bord,
då ´vi skrattade tills vi kiknade och i bakgrunden spelades "rudolf med röda mulen".
Eller då krökakuten vad på topp, då det inte fanns tillräckligt många hinkar i förhållande till
ungdomar som inte tålde sprit, och då lägenheten vid varje kvälls slut förvandlades till något som kunde
varit marlboros huvudkontor i en tjock, cancerframkallande dimma, även fast vi börjat varje kväll med att avlägga eden ;vad som än händer så röker vi inte inne.
Den måndagkväll då vi skulle göra klart vårat turism arbete, men hamnade på O´learys i mjukisbyxor,
och på vägen hem satte oss på trottoarkanten i ett radhusområde och sjöng Kent och Winnerbäck i falsettens värsta benämning, ända till gryningen satt vi där, skrattandes, gråtandes och kramandes.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva, men väljer att behålla de stunderna för mig själv.

Nu sitter jag här i mörkret katia, och jag har tänt ett ljus till dig. jag ska ge dig alla mina tankar.
Det gäller att försöka blunda bort från allt det mörka och försöka se ljuset, det finns där.
 Men om det inte går, får man helt enkelt försöka bli vän med mörkret, och försöka hitta ljuset därifrån.
Jag är med dig hela tiden vännen.